I'm alive and I've spent my christmas loosing track of the days and time and went to the famous JD on sunday dancing to good music with dear friends. got quite drunk, josefin stole a drink from the bar (haha) and we were dancing away our troubles until the end.

and now I'm looking forward spending new years eve with some lovely people having dinner and drinking wine in fancy dresses.

my mom was awesome.

precis när jag hämtat andan, så tappar jag den igen.

photo: google search

jag fortsätter att lyssna ihjäl mig på detta underbara band, camera obscura och dansar på köksgolvet medan jag slår in julklappar på köksbordet.
det nalkas jul och jag gömmer tunga tankar in små lådor och njuter istället av julstök och gott sällskap i ett tjugo minusgradigt och snötäckt jämtland.

english translation: I absolutly love this band, their name is camera obscura and I dance around in the kitchen to their music as a wrap in christmaspresents and hiding away heavy thoughts in little boxes to just be enjoying christmasthings and good people for awhile.

good news, my foreign visitors and followers, I will start write some of the texts here in english.

du bär på en novell i ditt bröst,

och jag sår små frön i dina händer.

mina framtidsplaner börjar ta form nu inom det närmaste året, det ser fint ut. och det gör mig ganska pepp i dessa mörka snöiga tider. 2010 kanske blir väldigt bra ändå, med flytt, plugg, förhoppningar och realistiska mål. jag vill våga tro och hoppas på det iaf.

denna gamla bild får stå för dagen, (även om det där var en mycket mysigare bakisdag vi spenderade med att sova i gräset till musik och solen i ögonen. åh ta mig tillbaka) idag har jag legat i fosterställning och ätit knäckebröd och velat snabbspola förbi dagen.

jaa, skor ska man ju ha också, dags att lägga tygskorna lite på hyllan igen.

jag sitter i mitt fönster, lyssnar på echo and the bunnymen - the killing moon på vinyl och skriver i min nya fina skrivbok. det får bli mitt sätt att hantera det lite smått jobbiga som ligger och gror i mig.

fy fan för ambivalensen, fan för komplicerade relationer och fan för att jag låter mig släppa på tyglarna, det bara känns, känns i hela mig oron över att jag kanske är världens idiot som inte ställer frågan, inte konfronterar och låter dig vinna och ta allt jag håller så hårt och skyddande för mig själv. men som läckt ut genom sprickorna, lite i taget, allt jag lämnat kvar i dina lakan och stoppat i dina fickor, för det känns ibland som att det bleknar. dofter bleknar ju, dunstar bort i lakanen tillslut. små detaljer kan lätt falla bort ur minnena, istället för att torka fast bakom ögonlocken. jag är rädd för att blekna, jag är rädd för att jag bara till slut ska vara flagor, dom där flagorna som ligger kvar från den fina sommaren som fick hjärtat att le, men som tillsut bara blir ett vagt minnesfragment. borde jag vara rädd?

.

jag såg underbara shout out louds och múm på debaser. 201109.