jag sitter i mitt fönster, lyssnar på echo and the bunnymen - the killing moon på vinyl och skriver i min nya fina skrivbok. det får bli mitt sätt att hantera det lite smått jobbiga som ligger och gror i mig.
fy fan för ambivalensen, fan för komplicerade relationer och fan för att jag låter mig släppa på tyglarna, det bara känns, känns i hela mig oron över att jag kanske är världens idiot som inte ställer frågan, inte konfronterar och låter dig vinna och ta allt jag håller så hårt och skyddande för mig själv. men som läckt ut genom sprickorna, lite i taget, allt jag lämnat kvar i dina lakan och stoppat i dina fickor, för det känns ibland som att det bleknar. dofter bleknar ju, dunstar bort i lakanen tillslut. små detaljer kan lätt falla bort ur minnena, istället för att torka fast bakom ögonlocken. jag är rädd för att blekna, jag är rädd för att jag bara till slut ska vara flagor, dom där flagorna som ligger kvar från den fina sommaren som fick hjärtat att le, men som tillsut bara blir ett vagt minnesfragment. borde jag vara rädd?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar